Tidens tecken. Prövningar i vardagen

Nordiskt styrelsemöte i Köpenhamn april 2018

Ellen Thuesen

…från den tidpunkt då den materialistiska världsbildens våg nådde en höjdpunkt, har den starkaste andliga kraft någonsin strävat att komma in i människornas liv och den vill in i människornas liv bara nu. Det är det karakteristiska för vår tid. Anden, den andliga världen har med all makt strävat att uppenbara sig för människor sedan den sista tredjedelen av det 19. århundradet.                         Rudolf Steiner 13.6.1919

Det låter omedelbart lockande. Det måste ge fred och välvilja i världen.
Det väcker frågor. Det finns många skikt i detta. Jag kommer att välja några av dem.

Den andliga världen kommer närmare. Den starkaste andliga kraft någonsin strävat att komma in i människornas liv. Och frågan är om inte människorna på ett liknande sätt strävar mot den andliga världen.

Vad sker i vår omgivning? Hur kan vi avläsa och närma oss vår omvärld genom det Rudolf Steiner nämner?

Man behöver inte mycket följa med de dagliga nyheterna i medier och tidningar förrän karakteristiska ämnen tonar fram. Likaså i samtal med människor i alla åldrar. Människan känner oro, ångest, förvirring, rådvillhet och besvikelser. Livet blev inte som man hade förväntat sig att det skulle bli. Till det kommer känslor av ensamhet. Vi är alla flyktingar, hänvisade till oss själva, övergivna. Frihet finns, men vad skall man använda den till? Världen är fylld av oväntade och oförutsedda saker. Hur skall jag agera? Var finns det vägvisare? Vem hjälper mig? Maktlöshet. Många tycker att det är för svårt. Många läkemedelstillverkare tjänar stora pengar på mediciner mot depression.
Vad är det som händer i våra medmänniskor och i oss själva och i världen? Vad händer med och i oss alla? Är det anden som revolterar, som det står i våra steinerpedagogiska böcker, för att den inte blir mött? Om den inte blir mött i utvecklingen går den på avvägar.
Det finns många, både i vår tid och ändra från början av det 20:nde århundradet som yttrar sig om dessa saker. Metervis av böcker har skrivits om hur man skall förhålla sig till de här fenomenen. Alternativ föda, Ät enligt din blodtyp, ät enligt ditt skonumner, bli vegetarian – mera motion. Olika former av yoga och flera olika former av meditation både i grupp och enskilt, öka din medvetenhetskänsla.
Men också under det 21 århundradet fanns det röster som sade: Tiden är förbrukad, den kan inte mer (Thomas Laub)
Søren Kirkegaard: kommentar till fenomenet ensamhet som länge har diskuterats i pressen. ”Det är ett grundvillkor för att vara människa i vår tid att uppleva hemlöshet och upplevelse av ensamhet. Den problematiken kan inte lösas då den nästan är ett grundvillkor som man måste ta på sig. Den skall medvetandegöras – bäras på armen som ett barn. Då tär den inte längre”.
I samtal om dessa områden kommer man ofta in på antroposofin. En sak känns viktig i människomötet: kravet på äkthet, det självupplevda, autentisiteten.
Jørgen Smith sade vid invigningen av steinerskolan i Odense: Gå inte ut med antroposofi ut över det du själv har erfarit. Vad du säger därutöver är skadligt verksamhet. Problemet är att det blir så smått när detta krav skall uppfyllas.
Stöd från Rudolf Steiner: Vi har överskridit tröskeln. Vi måste vara medvetna om detta faktum. Vi måste vårda medvetande i tanken som väcker ansvar för det utvecklingssammanhang vi står i. Det ger livet mening och riktning. Vi kan se djupare skikt och vi får här nya glosor i vårt ordförråd: tröskeln blir livsmiljö, en gång på tröskeln, tröskelmedvetande, tröskelansvar. I ett julföredrag sägs: Vi är redan i den andliga världen.

Om man samlar ihop och ordnar de olika åsikterna som nämnts i olika samtal ser man ganska bestämda riktningar.
Upplevelse av besvikelser. Illusion.
Orienteringssvårigheter. Förvirring.
Brist på beslutsamhet. Brist på nerver, handlingsförlamning.

Om vi ser på den yttre världen det senaste året har elementens raseri slagit rekord. Rekordmånga bränder, rekordmånga översvämningar och orkaner. Eld bränner, vatten sköljer oss bort från och fjärmar oss från vårt fundament, luften blåser oss omkull. De yttre elementen har sina verkningsområden i våra sinnen.
Jørgen Smit berättade om Tyske Brygge i Bergens hamn. Det var för länge sedan ett samfund i sig själv, en sammanslutning av män som hade skapats av tyska handelsmän. Då nya medlemmar skulle tas in i samfundet måste de genomgå eld- vatten- och luftproven. Proven hade en relation till elementen. De tre stegen i den esoteriska traditionen kallas eld- vatten- och luftproven.
Prov skedde förr också ofta vid övergången till mandom. Sinnet måste skolas och ett slags invigning ske. T.ex känner vi till detta från det gamla Sparta. Den unga blev offentligt piskade men fick inte gråta. Om man grät blev man utstött. Några dog men det gjorde inget. De svaga kunde ändå inte användas. Man fick stjäla men man fick inte bli fast för det.

För 4000 år sedan skedde invigningsceremonier i Egypten. Invigningen försiggick i templet. En grupp präster tar hand om den sökande – tar bort det småpersonliga och gör den sökande till ett organ för högre väsenden. Den sökande fick hjälp av några som gått invigningsvägen förut och blivit upptagna i tempelsällskapet. Kring den sökande fanns 12 hjälpare som bar den sökande genom processen. Invigningen leddes av en hierofant. Det var inte tillåtet att ställa frågor, om man frågade var den sökande inte mogen för invigningen. Allt var hemligt. Invigningen handlade om prov som var relaterade till elementen.
Idag försiggår detta i var och en enskild människa. Det sker en individualisering. Idag krävs det individuella krafter av oss. Så kunde inte ha skett för 4000 år sedan.
Templet är lika mycket kosmos som vår kropp. Var är de 12 hjältarna idag? Idag är man ensam. Det som försiggick i templet var inte individualiserat. Klarar vi idag de tre proven? Dessa tre prov försiggår i jaget. Det handlar om en ökning av färdigheter, en mognad.
Mysterieplatserna finns inte längre, inga hjälpare finns, ingen hierofant. Invigningen har blivit en individuell angelägenhet.
Tidigare var invigningen en engångsföreteelse med hjälp av en hierofant. Invigningen utfördes på en bestämd tid på en bestämd plats vilket är precis det omvända till det som är aktuellt i våra dagar. I vår tid sker invigningen stegvis i vardagen. Livet och vardagen i sig har blivit en mysterieplats, blivit offentligt, livsmysterier. Vändpunkten skedde år 0. Kristus blev då Mänsklighetshierofanten.
Prövningarna inbjuder till inre uppryckning. Här hjälper bara litet kunskapen om antroposofi.
Finns det möjligheter att bildligt beskriva betydelsen av sådana invigningar i vår tid? De kan egentligen inte förklaras för andra. De är endast tillgängliga för den som själv har gått igenom dem. Det har blivit en inre förtätad kvalitet, en mig nyhetens trädgård. Inte alltid ginner en mognad sin plats. Resultatet kan bli depression. Det handlar om att kunna bestå proven.
De tre proven som nämnts är vägvisare till och i invigningen. Det är inte bara fråga om gamla kunskaper, de spelar också en roll i vår tid.

Eld. Vad är ett eldprov?
Att lära att känna är inte målet, utan medlet att nå målet.
Namnet eld. Kanske man har trott på andra människor eller en institution. Att se bakom kulisserna. Inget att tro på. Leder det till depression eller kraft att se. Illusionerna faller. Är det något att gråta över? Skulle det ha varit bättre om det gamla fortsatt? Något som man byggde sin existens på brinner upp.
Besvikelser – världen är inte som jag trodde att den skulle vara. Man fick inte det man väntade sig.  Man blev inte bjuden, man kommer inte med på en bestämd fest, man blev förbigådd. Semestern man planerat blev inte av. Barn och barnbarn konto inte på besök, vilket jag hade väntat på. Slöjan faller, man inser. Slöjan bränns bort, icke minst genom insikterna i antroposofi. Också genom erfarenheter. Horisonten blir bredare. Men snart kommer nästa skikt med en ny slöja. Stegvis dras den åt sidan. Det handlar om erkännandet av en andlig värld. Det ger skälvtillit, mod och ståndaktighet. Man växer på ett sunt sätt. Och smärta, besvikelser, misslyckade företagande tas med själsstorhet, ro och obruten kraft och uthållighet.
Var är illusionen som tätast? I den egna personen, i kroppen. I praktiken identifierar vi oss med kroppen trots att man själv säger att man inte gör det.
Var och en har tillägnat sig ett litet stycke av de fyra elementen och säger att det här är jag. Vad är jag, i det hela taget? Ännu starkare kan man vara bunden till ett socialt sammanhang, familj, folk, ras m.m. De flesta menar att de står över frågor om ras, språk och hemland. Det sociala ligger djupt i språket. Man låter som om detta är jag. Hur mycket är mitt eget, genomskådat? Ett stor noll, säger Jörgen Smit. Detta är den verkliga invigningens eldprov. Brinner denna eld så får man se sammanhangen. Tål man det? Eller så kommer ett sammanbrott. Det handlar det om. Detta prov sker i var och en människa varje dag. När man ställs inför något där man inte får hjälp av andra. Skall man glädja sig över att illusionen faller? Gå igenom ett litet eldprov. Kraften förtätas. En liten invigning. Kraften här skall inte förväxlas med den kraft som pågår. Den skjuter det andra åt sidan, den utvändiga tiden. Den inre elden visar respekt för varje individualitet. Tränger sig inte på. Ännu en gång: bär felen, misslyckade saker, smärta och sorg med ro. Självtillit, uthållighet och själsstorhet.
En andlig förbränningsprocess. Därför bär den med rätta namnet eldprov. Vi lär oss vid eldprov en att lära oss ovanliga fakta.

Vatten
Inget är som det brukar vara. Det är som att se allvarets möjligheter och motsättningar, men hur kommer man dit? Ingen söker grund finns för värderingen. Gungande grund under existensen. Också målen är rörliga. Och vi kommer till att vi skall navigera efter rörliga mål. Ingen mening hos andra att rätta sig efter. Ingen riktig livsform men en mångfald av möjligheter. Kommer man vidare om man finner grunden till att komma vidare. Det måste ske med utgångspunkt i sagan själv. Lilla prinsen: Vattnets värde visar sig under vandringen till brunnen, inte då man dricker det”. Ge upp den fasta grunden, handla enligt egna insikter. Inget i det yttre anger någon orientering. Själva positionen är obestämd – den insikten får man på havet. Frånvaro av stöd, erkänna och tröst från den yttre världen. Fritt simmande. I vårt språk har vi bilder: det seglar, det flyter. Ingen grund att stå på. Vi måste simma. Vi måste övervinna spontan och tillfällig lust så det objektiva stiger fram. Erkänningsverksamhet måste komma till så att vi kan simma. Man måste handla ut ur inre kraft. Kvävande osäkerhet i att handla utan att veta vad det är. Vattenprovet är ett omedvetet tillstånd. ”Den som har tillägnat sig ämnen till högre ideal, fjärmat sig från godtycke och lögn är säkert en invigd”.

Vart enskilt ting har i sig en dold uppgift. Vilka kvaliteter förtätar sig, utvecklar sig i mitt jag? I gamla tider var sökandet disharmoniskt, i dag är det nödvändigt. Det frågande. Det sökande. Vi står ofta i komplicerade sammanhang. Klarar du av att få fram kraften av erkänsla så att den blir en grundlag för handlingen och inte en personlig glans? Sympati och antipati. I ett sammanhang kan ofta den personliga lystern göra över. Kärlek till saken. Man har inte en fast grund att stå på, man måste simma.
Handla säkert utan hjälp utifrån. Vi behöver stöd i yttre förhållanden som man också behöver stöd då man beger sig ut i vatten utan att nå bottnen.
Utbildar självbehärskning. Plikten måste uppfyllas, där olika böjelser och sympati skall lämnas utanför. Säker dömande kraft. Skillnad mellan övertro, bländverk och illusioner från den sanna verkligheten. Inget fördömande, utan sanning. Aldrig överge sin egen åsikt. Den värsta fienden är drömmeri, fantasteri eller övertro.

Luft
Att finna den rätta handlingen i rätt ögonblick. Möjligheten till ett nytt initiativ existerar nämligen i ett bestämt ögonblick. Om det inte grips är chansen förspilld. Utvecklingen får vidare. För sent (vad du gör med situationen är ett vattenprov). Initiativ, skapande fantasi, andliga nerver. Väntar man är det för sent. Man måste själv finna fram till vad man hör just nu. Finner man inte kraften står man där man började. Rask självbesinning. Duktighet i besluten.
Vid luftproven är det inte fråga om mål. Allt är lagt i de egna händerna. Inget föranleder dig att handla. Att finna väg utifrån sig själv. Bara jag själv har den kraft som behövs. Att finna sitt högre själv. Bestämma sig för att i allt lyssna till andens inspiration. Inte tid för eftertanke. Varje tvekan visar på att mod behövs. Närvaro i anden. Alla lockelser till att handla upphör. Visas tillbaka till sig själv. Raska beslut skall bli en bestående egenskap. Inget stöd, bara sig själv att hålla sig till.
Kraft i oss till att genast göra det goda i den rätta stunden. Andliga nerver. Det handlar om att ha utvecklat intuitiva krafter. Utan tvekan, utan betänketid att fatta ett snabbt beslut. Annars har tidpunkten missats.
Ämnen till moralisk intuition. Ut från situationen att träffa det riktiga avgörandet. Kräver mod, tolerans och betingelselös kärlek till friheten. Då uppstår rim där alla kan utvecklas. Det är också de färdigheter som gör det möjligt att medvetet få över tröskeln.

Prov ersätter framtida erfarenheter. Ta hela tiden den andliga temperaturen.
Proven kan ge oss en grund för en medveten tröskel-livsmiljö.
Vad sker i medvetandet vid arbetet med proven. Inre själsorgan byggs upp. De formas av själssubstans. Vad gör ett organ? Sinnen och blir portar.
I Mikaels kamp mot draken lever en stark medvetenhet om att människan med sina egna krafter måste ge själen en riktning i livet som naturen inte kan ge.

Ur möten finner man vägen till den andre.

Genom dessa prov förvärvar människan också kraft till att efter döden finna sin väg.

Anteckningar: Raili Hake / Thomas Dahlström

 

Texten i original:

Prøver i hverdagen

 

Af Ellen Thuesen

 

(*1942) Uddannet lærer 1964. Ansat i folkeskolen fra 1964-1970. Årskursus på Rudolf Steinerseminariet i Järna, Sverige. Ansat på Rudolf Steiner-Skolen i Odense 1971 (året for dens oprettelse) – 2006. Medlem af Antroposofisk Selskabs bestyrelse. Redaktør af bladet Antroposofi.

 

“… fra det tidspunkt i verdenshistorien, da den materialistiske verdensanskuelses bølge nåede et højdepunkt, har den i sandhed stærkeste åndelige kraft nogensinde villet ind i menneskelivet, og den vil ind i menneskets liv netop nu. Det er det karakteristiske for vor tid. Ånden, den åndelige verden har med al magt villet åbenbare sig for mennesker siden sidste tredjedel af det 19. århundrede…” (Rudolf Steiner, Heidenheim 12/6 1919, GA. 193)

     Det lyder umiddelbart forjættende. Man skulle tro, det måtte give fred og fordragelighed i verden mellem mennesker og mellem nationer… Eller hvad? Emnet kaster i hvert fald en del undren og spørgsmål af sig.

   Den åndelige verden rykker tættere på. Den stærkeste åndelige kraft nogensinde vil ind i menneskelivet.  Spørgsmålet er så, om ikke menneskelivet også tilsvarende rykker tættere mod den åndelige verden?

 

Men hvad sker der rundt omkring os?

Hvordan kan vi aflæse eller ”læse” vores omgivelser med udgangspunkt i det, Rudolf Steiner nævner her?  Man behøver ikke at følge grundigt med i de daglige medier, før der toner karakteristiske emner frem fra vores hverdag. Samtaler gennem år med unge som ældre føjer lignende emner til.

Indre usikkerhed, uro, angst, forvirring, rådvildhed. Skuffelser. Det var ikke, som jeg forventede. Ensomhedsfølelse. Vi er alle flygtninge. Jeg er henvist til mig selv. Forladthed. Sårbarhed, Usikkerhed. Frihed, men hvad skal jeg bruge den til. Verden er fuld af uventede ting. Uforudsete ting. Hvordan skal jeg agere? Hvor er der pejlemærker? Hvem hjælper mig? Ingen støtte. Ingen trøst. Afmagt. Livet er for svært. Jeg orker ikke. Det er meningsløst. Udsigtsløst.

Og —– Medicinalfirmaer har rekordindtægter på midler mod depression.

Hvad foregår der for os? Er det ånden der revolterer, hvis den ikke bliver mødt, sådan som der står i vore pædagogiske bøger for Steinerskolerne: Bliver ånden ikke mødt i udviklingen fra barn til voksen, går den på afveje.

 

Mange tiltag for at hjælpe og afhjælpe

Der er mange, der reagerer på de nævnte indslag og forsøger at afhjælpe den nød, der er. Der er udkommet adskillige bøger, og der er givet mange gode råd og oprettet talrige kurser med forslag til, hvorledes man kan forholde sig til og handle på de nævnte fænomener: ´Spis efter din blodtype (1996)´. ´Spis efter din skostørrelse (2016)!´´En fremtid uden fremtid’ (2018). Anderledes ernæring. Bliv vegetar eller veganer. Vær mere i naturen. Mere motion. Forskellige former for yoga og forskellige former for meditation. I grupper eller for den enkelte. Øge det bevidste fællesskab. Gå til healing og bliv klog på dig selv. Få lagt dit horoskop. Gå til korsang. Remsen er lang.

Men også før det 21. årh. var der røster, der forud for deres tid talte om den nævnte situation, og som forsøgte en beskrivelse og en forklaring:

 

Thomas Laub (komponist-1852-1927): “Tiden er brugt op, den kan ikke mere”. Ordene er fra en brevveksling mellem Thomas Laub og komponisten Carl Nielsen. Tiden kan ikke mere. Noget nyt må til. Vi må finde andre former og andre måder at tænke og handle på. Spørgsmålet er så, hvad man stiller op med det. Det er ikke nogen enkel sag ud fra tidens tilbud.

 

Søren Kierkegaard (1813-1855): forholdt sig til fænomenet ensomhed: Ensomhed og hjemløshed skal ikke finde svar eller udryddes, men blive bevidstgjort. Indtil vi løfter oplevelsen af ensomhed op i bevidstheden ligger den under overfladen og smerter og rumsterer. Hvorfor klage over hjemløsheden, selvom den er én lang smerteproces? Én lang fødsel. Det er ikke andet end sig selv, man føder. Skulle man græde over det? Mismod, tristhed, utilfredshed, skal bæres aktivt. Ingen mennesker i vor tid går fri af dette, med mindre man har lukket så meget af, at ens menneskeværd er i fare. Det er et grundvilkår for det at være menneske i vor tid at opleve hjemløshed og følelse af ensomhed. Den problematik kan ikke løses, da den netop er et grundvilkår, som man må tage på sig. Den skal bevidstgøres – bæres som et barn på armen. Så tærer den ikke længere.

 

Autenticitet

Gennem samtaler om de her nævnte områder med mennesker, man møder på sin vej gennem livet, er man ofte kommet ind på antroposofi, som det, der kan være en støtte i forbindelse med at forholde sig til hverdagens udfordringer. Én ting slår igennem i menneskemøder: krav om ægthed – autenticitet. I Jørgen Smits tale ved indvielsen af Rudolf Steiner-Skolen i Odense 1971 betonede han utvetydigt: ”Gå ikke ud med antroposofi ud over det, du selv har erfaret. Hvad du melder derudover er skadelig virksomhed og skadelig for antroposofien”. Problemet er, at det så bliver så småt, når det krav skal opfyldes. Det er fristende at pynte sig med lånte fjer!

 

Tærskeloverskridelse

Vi har overskredet en tærskel i vores bevidsthed, siger Rudolf Steiner.

 

Menneskeheden har overskredet en bevidsthedstærskel.

Vore sjælekræfter blev tidligere holdt sammen af vores fysiske krop.

Men fremover skal de bæres af bevidstheden.

 

I et af juleforedragene udtaler Rudolf Steiner yderligere: “Vi er allerede i den åndelige verden”. Men ubevidst.

Det er en ny vinkel på problemstillingen her og gennem en fordybelse af det, nærmer vi os måske en forståelse af vor tid og det, der sker i verden.

Vi må pleje tærskelbevidsthed, som vækker ansvarsbevidsthed om den udviklingssammenhæng, vi står i – hos os selv og om hinanden. Det giver måske livet mening og retning. Vi får også her føjet nye ord og begreber til. Tærsklen bliver levested. En gang på tærsklen. Tærskelbevidsthed. Tærskelansvar.

 

Fra den indre verden

Der træder fællestræk frem i den ovenfor omtalte remse af ord og begreber, så man kan gruppere dem:

 

Oplevelse af skuffelser: Illusion – Det brænder i sjælen – Jeg er blevet brændt af!

Orienteringsvanskeligheder: Forvirring – Det flyder for mig – Jeg er ude at svømme.

Manglende beslutsomhed: Handlingslammelse – Jeg bliver blæst omkuld.

 

Fra den ydre verden

I de senere år har elementerne raset rekordagtigt. Rekord mange fortærende brande. Rekord mange voldsomme oversvømmelser. Og rekord mange ødelæggende orkaner.

Ild, der brænder og fortærer.

Vand, der skyller væk og fjerner fundamentet for dem, det rammer.

Storme og orkaner, der blæser omkuld og jævner alt med jorden.

De ydre elementer har parallelt som billede deres virkeområde i sindet.

 

I gamle dage var der i Bergens havn en enhed i Tyske Brygge. Det udgjorde et lille mandssamfund af tyske handelsmænd. Nye medlemmer måtte gennemgå prøver, der havde relation til elementerne: Ildprøve – vandprøve og luftprøve. Disse navne siger os ikke noget i dag. Men…..

 

I forbindelse med tærskeloverskridelse kaldes de tre afgørende skridt i den esoteriske tradition ildprøven – vandprøven – og luftprøven.

 

Indvielse i tidligere tid

Fra historien kender vi til beskrivelse af prøver ved overgang fra barndom til manddom. Sindet måtte skoles. Styrke og udholdenhed, mod og handlekraft måtte øves og prøves Det blev en slags indvielsesceremoni. F.eks. kender vi fra Sparta i Grækenland, at den unge blev offentligt pisket. Han måtte ikke græde. Skete det, blev han udstødt. Nogle døde, men det gjorde ikke så meget, de svage kunne alligevel ikke bruges… Man måtte stjæle, men ikke blive opdaget. Også det var tegn på svaghed!

I Ægypten for 4000 år siden foregik indvielsen i templet, hvor en tempelgruppe optog den enkelte – udviskede det småpersonlige og gjorde vedkommende til bolig og organ for højere væsener. Her blev der ydet hjælp fra dem, der var gået forud, som tidligere var blevet optaget; omkring den, der skulle indvies, stod der således 12 hjælpere, som bar processen igennem. Indvielsen blev ledet af en såkaldt hierofant. Det var ikke tilladt at spørge, for spurgte man, var man ikke moden til indvielse. Alt var hemmeligt. Indvielsen bestod af prøver, der havde relation til og var billede på elementerne – Ildprøve, vandprøve og luftprøve.

 

Indvielse i vor tid

De samme prøver foregår i vore dage, men i det enkelte menneske. I dag fortættes kræfter i det individuelle, hvorved der kan ske en modning. Hvad der foregik i templet var ikke individualiseret.

Prøver i dag ville ikke kunne foregå på samme måde for 4000 år siden. Som følge af vor tids individualisering må vi selv gå vejen, og her skal vi ikke undlade at spørge, men hele tiden have en spørgende, åben og afventende holdning til det, livet bringer, og til det, der kommer mig i møde fra fremtiden. I gammel tid var det søgende og spørgende disharmonisk, i dag er det nødvendigt. I vor tid foregår indvielsen trinvis i hverdagen og hver eneste dag. Livet og hverdagen er i sig selv blevet mysteriested. Hermed er indvielse blevet offentlig.

Tidligere skete indvielsen på et bestemt sted på et bestemt tidspunkt. Tidligere var det en engangsforeteelse ved hjælp af hierofanten. Præcis det omvendte af, hvad der er tilfældet i vore dage. Mysteriestedet er rykket ind i den enkelte, og der er ingen hjælpere og ingen hierofant.  – Templet er på samme tid og lige meget hele kosmos som kroppen. Men hvor er de 12 hjælpere? De er der ikke. Man er overladt til sig selv. Hvornår skete denne forandring? Vendepunktet er ved år 0, og Kristus er blevet Menneskehedens hierofant.

De tre prøver er nævnt som vejvisere til og i indvielsen. Så det er ikke blot en gammel viden, den spiller også en rolle i vor tid. Klarer vi på moderne vis de tre prøver, som foregår i det menneskelige jeg? Det drejer sig om en stigning af evner og en modning, som vi selv må forvalte. Finder modning ikke sted, er depression nærliggende.

 

Hvordan ser prøverne ud i hverdagen i en moderne tid?

Hvad er en ildprøve?

Måske har man stolet på et andet menneske eller en institution, og ser så efterfølgende bag kulissen. Her viser det sig, at jeg har taget fuldstændig fejl. Jeg bliver skuffet. Har jeg så mod og kraft til at tåle at se, hvordan sagen i realiteten hænger sammen? Jeg har været offer for en illusion. Er afsløringen noget at græde over. Havde det været bedre at fortsætte med at leve i lykkelig uvidenhed. Noget brænder bort, som man byggede sin eksistens på, og det brænder i sjælen.

Jeg møder skuffelser. Verden er ikke, som jeg troede. Jeg fik ikke, som jeg ventede. Blev ikke inviteret med til en bestemt fest. Blev forbigået ved en stilling, jeg søgte. Kom ikke afsted på den ferie, jeg havde planlagt. Børn og børnebørn kommer ikke på besøg, som jeg kunne forvente. Jeg må indse, at sådan er det så. At se realiteter i øjnene indebærer, at slør falder og brænder bort. Lykkes det, bliver horisonten bredere. Men – snart kommer næste lag med nyt slør. Det må trinvist skubbes til side. Det handler om erkendelsen af en åndelig virkelighed. Klarer man prøven, giver det selvtillid, mod og standhaftighed. Smerte, skuffelser, sorg, fejltagelser, mislykkede foretagender, kan så bæres med sjælsstorhed, ro og udholdenhed.

Hvor er illusionerne tættest? I egen person – i kroppen. I praksis identificerer vi os med kroppen, selv om vi siger og oplever, at vi ikke gør det.

Endnu stærkere kan man være bundet i en social sammenhæng: familie, folk, race m.m. De fleste af os mener at være ude over race, sprog, fædreland. Hvor meget er egentligt mit eget, når det kommer til stykket. At gennemskue det er den virkelige ildprøve. Når denne ild brænder, får man sammenhængen at se. Hvis ikke man tåler det, sker et sammenbrud. Denne prøve er i ethvert menneske i hverdagen, når vi stilles overfor noget, hvor andre ikke hjælper. Skal man glæde sig over at se illusionen falde? Klarer jeg det, er jeg gået igennem en lille ildprøve, hvor kraften fortættes. En lille indvielse. Kraften her må ikke forveksles med den pågående kraft, der skyder andre til side. Det er udvendig ild. Den indre ild giver respekt for hver individualitet uden at trænge sig på. Der er tale om en åndelig forbrændingsproces, hvorfor den med rette bærer navnet ildprøve.  

 

Hvad er en vandprøve?

Intet er, som det plejer at være. Det er som at se alverdens muligheder og modsætninger, men hvordan kommer man   dertil? Jeg oplever ingen sikker grund for min vurdering; jeg oplever gyngende grund under fødderne. Også målene er bevægelige og forandrer sig, for der føjes hele tiden nye aspekter til, så vi kommer til at navigere efter bevægelige mål, så selv positionen således er ubestemt. Ingen mening (andres) at rette sig efter. Man må handle efter egne indsigter. For der findes ingen rigtig livsform mere, men en mangfoldighed af muligheder. Der findes ingen faste opskrifter mere, som man kan holde sig til. Ingen trøster eller støtter. Usikkerhed udefra og indefra. Man kan kun komme videre ved at finde grunden til at komme videre. Og det må ske med udgangspunkt i sagen selv. Grunden ligger altså altid uden for mig selv. Den ligger i den opgave, man til enhver tid står overfor. Hver enkelt ting har skjult i sig en opgave. Klarer du at få erkendelseskraften frem, så sagens indhold bliver grundlag for handlingen og ikke personlige sympatier og antipatier? I en social sammenhæng kan sympati og antipati ofte gå på tværs af opgaven og ikke indeholde den nødvendige kærlighed til sagen.

Den ubestemte position – den indsigt finder man på havet. I sproget har vi billeder, der afspejler situationen: Man er ‘ude at svømme’. Det sejler eller flyder. Ingen grund at stå på. Mit fundament er borte.

Vi må overvinde spontan og tilfældig lyst, så det objektive vinder frem, når vi skal vurdere en sag. Erkendelsesvirksomhed må til. Det giver kvælende usikkerhed at skulle handle uden at vide, hvad det indebærer. Vandprøve er en ubevidst tilstand. “Den, der har erhvervet evnen til høje idealer, fjernet vilkårlighed og lune, er ubevidst en indviet.” (RS)

Der må herske sikker dømmekraft uden tilskyndelse udefra. Man har ingen støtte i ydre forhold på samme måde som man mangler støtten i at bevæge sig i vand uden at kunne nå bunden. Klarer man prøven, udvikles selvbeherskelse.

Vi må skelne overtro, blændværk og illusion fra den sande virkelighed. Ingen fordomme, men sandhed må fylde, og vi må aldrig skåne egen mening. Den værste fjende er drømmeri, fantasteri eller overtro.

 

Hvad er en luftprøve?

Hvornår kan der tages initiativer, og hvornår kan der handles? Luftprøven handler om at være åben og finde den rette handling i det rette øjeblik. Muligheden for et nyt initiativ eksisterer nemlig i ét bestemt øjeblik. Gribes det ikke, er chancen forspildt. Udviklingen går videre, og det er for sent. Her drejer det sig om initiativ, skabende fantasi og åndsnærvær. Venter man, er opgaven forpasset. Jeg må selv finde frem til, hvad jeg gør nu. Finder man ikke kraften, står man, hvor man begyndte. Det handler om rask at besinde sig på sig selv. Her skal der herske beslutningsdygtighed.

RS.: “Ved luftprøven spores intet mål. Alt er lagt i egne hænder, og intet foranlediger dig til at handle, man må finde vej ud fra sig selv”.  Kun jeg selv kan give den kraft, jeg behøver. Jeg må bestemme mig til i et og alt at lytte til åndens indskydelse, og enhver tøven beviser manglende modenhed. Alle tillokkelser til at handle hører op. Jeg vises tilbage til mig selv.

Vi må finde en kraft i os til straks at gøre det gode på det rette tidspunkt. Det drejer sig om at have udviklet intuitive kræfter. Uden tøven, uden betænkningstid at fatte en hurtig beslutning. Det kræver mod, tolerance og betingelsesløs kærlighed til friheden. Der opstår så rum, hvor alle kan udvikle sig.

 

Bevidst arbejde med prøverne

Arbejdet med prøver bliver erstatning for fremtidige erfaringer, idet det bevidste arbejde erstatter det, vi ellers ad anden vej skulle igennem. Og prøverne kan give os en basis for bevidst tærskel-levested. Arbejdet med prøverne opbygger indre sjælsorganer, som bliver til evner, sanser og danner porte til nye lag i livet. Her bruges egne kræfter, som ikke kommer af sig selv. Det indre menneske bliver selvstændigt derved.

Michaels kamp

Hverdagen bliver som en Michaels kamp mod dragen med en stærk bevidsthed om, at mennesket selv må tage vare på sin udvikling. Er der et egoistisk islæt her? Man bliver under alle omstændigheder mere brugbar i den sociale sammenhæng og i det menneskelige samfund. Ud fra modning finder man vejen til andre. Og Rudolf Steiner udtaler, at mennesket gennem arbejdet med disse prøver gør det muligt at træde bevidst over tærsklen. Det er også de erhvervede evner, der danner kraft til efter døden at kunne finde sin vej.

—————–

Artiklen er blevet til på opfordring efter indlæg om emnet på ASD´s Vinterstævne i København januar 2018 og senere ved Det nordiske Bestyrelsesmøde i København april 2018. (ET)

 

Litteratur:

Rudolf Steiner, Hvordan når man til erkendelse af de højere verdener, (GA 10) kap. “Indvielsen”.

Den frie Højskole for Åndsvidenskab. Til orientering og Indføring. Afsnit skrevet af Michaela Glöckler side 113.(Dansk udgave)