Välkommen till Antroposofiska Sällskapet i Finland

På grund av coronaepidemin skjuts Antroposofiska Sällskapets årsmöte, den 28 mars 2020, upp till ett senare datum.

Intervju med Michaela Glöckler om Coronaepidemin.

Intervjun sker på tyska, engelsk textning.
Länk till  intervjun här.

Närhet och distans -tankar i virustider

Lars Karlsson

Plötsligt blev allt annorlunda. Tidigare brukade vi söka närhet, nu är det bara avstånd som gäller.
Covid-19 ställde till det.
Vilket är då det ”rätta måttet”?

När ett barn leker är också avlägsna föremål nära, allting är ”här”. Vi kan ännu som vuxna återkalla barndomens lekar, dess stämningar, dofter, smaker, färger och ljud. Vi blev vuxna genom att steg för steg ta avstånd från det närbelägna, men varje lärare vet att banden inte får kapas för tidigt.
Frågan om närhet och avstånd har många dimensioner, inte minst inom pedagogiken. där läraren ständigt borde fråga sig: ”Hur skall jag med eleverna på ett behärskat sätt skapa distans till det närbelägna och få det avlägsna nära?” Att detta inte är så enkelt visar den utbredda upplevelsen av främlingsskap, alienation, ett fenomen som knappast var aktuellt för några hundra år sedan. Många ungas isolation och psykiska problem i dag kan kopplas till distans-närhetskomplexet.

Sagan är alltid här
I sin Mio min Mio berättar Astrid Lindgren om den 9-åriga föräldralösa Bo Vilhelm Olsson, som bor vid Tegnerlunden. Hans liv är inget vidare. Av den snälla tant Lundin får han i uppgift att föra ett brev till Landet i fjärran. Där, på de Gröna ängarnas ö, är allting annorlunda, men ändå på något sätt bekant och tryggt. Genom olika möten blir det klart för honom att han skall utföra något viktigt. Efter många svårigheter kommer han till Landet Utanför. Där möter han den onda riddar Kato, och den slutliga kampen står dem emellan. När uppgiften är slutförd förändras allt.

Berättelsen följer den klassiska sagans mönster. Färden till Landet i fjärran skildrar också resan in i människans inre, till urbildernas rike. I det främmande landet möter Mio de människor och djur han sett redan tidigare, men i förvandlad skepnad. Vardagsvärlden ”här och nu” har sin motsvarighet på andra sidan. Det avlägsna är alldeles nära inpå, till och med inom oss. En gammal visdom säger att om vi har problem med oss själva skall vi söka svaret därute, och om vi har svårigheter med världen, skall vi söka lösningen i oss själva.

Sagan skildrar inte bara en enskild människas resa, vi kan också skönja mänsklighetens utveckling i den.

Avståndet växer
Denna förvandling kan vi iaktta inom bildkonsten. T ex ger rumsperspektivet i de gamla ikonerna åskådaren upplevelsen av att vara mitt inne i skeendet. Under 1400-talet kommer Masaccio med ett nytt, revolutionerande fenomen inom måleriet: linjeperspektivet med flyktpunkt. Åskådaren avlägsnar sig nu från föremålet.: ”Jag står här, och tredimensionaliteten gör mig till åskådare av föremålet”.

I språkens värld kan vi iaktta något liknande. De västliga språken byggs upp enligt subjekt-objekt-principen.. En ”västlig” modern mänska är så att säga mera ”här” och agerar i världen, som är ”där” – på en armslängds avstånd. Går vi längre österut hittar vi språk, där vissa grammatikaliska former (bl a ergativ och absolutiv) används om man ser ett skeende mer utifrån subjektets eller objektets synvinkel, Man kan alltså vara både ”här” och ”där”, beroende på situationen. I de språken förekommer också olika aspektformer hos verben som förskjuter tidsuppfattningen.
Alienationen är nog ett typiskt västligt fenomen, och den har ofta skildrats i vår litteratur, Verner von Heidenstams Hans Alienus och Albert Camus L’Etranger (Främlingen) duger här som exempel.
Datatekniken skapar en stark upplevelse av närhet. Men stämmer det, eller är det enbart en illusion? När barn alltmer börjar uppleva att datorrutans virtuella träd är sannare än det riktiga trädet därute måste vi fråga oss om datorns illusionära närhet egentligen är ett raffinerat sätt att föra barnen allt längre från den handfasta verkligheten.
Jämfört med de gamla teknologierna växer idag det fysiska avståndet alltmer till det föremål som skall bearbetas. Teknikern sitter uppe i sin glasbur med en mängd monitorer i sin omedelbara närhet och långt nere på verkstadsgolvet sköter robotar hanteringen. Avståndet växer samtidigt som mänskans förmåga att konkret påverka och manipulera materien ökar i en rasande takt.

Hinner vi med?
En enskild människa i dagens västvärld skapar redan ett ekologiskt fotspår som kanske motsvarade en hel by för några decennier sedan. Därför måste vi fråga oss om vi faktiskt har rätt att skapa saker som vi inte har någon nära känslorelation till och vars resultat vi inte kan förbinda oss med känslomässigt. I alla tider har ju människan genom sin konst och sin religion uttryckt sitt förhållande till fenomenen i sin tillvaro – ända till de vardagligaste tingen.
Låt oss ta ett enkelt exempel från energiproduktionen. Ändamålet med en vattenkvarn och ett atomkraftverk är i grunden det samma: att ta tillvara energi med hjälp av en snurrande turbin. Det har säkert skrivits hundratals dikter om vattenkvarnar, men jag har aldrig läst en enda om ett atomkraftverk. Om det skulle finnas en sådan dikt skulle den högst sannolikt präglas av rädsla och beklämning. Det tycks som om mänskan på något sätt kan identifiera sig med vattenkvarnen, den upplevs som ”nära”, men hur är det med atommilan? Har vi ”rätt” att utveckla verktyg och maskiner som vi inte har någon känslomässig relation till?

Människan är en helhet, vars delområden grekerna kallade pneuma, psyche, soma och sarx.
· på det fysiskas (sarx) område råder avgränsning, avskildhet, kausalitet, födelse-död. I den sfärenen kan inte två saker finnas samtidigt på samma plats. Det representeras främst av den mineraliska världen.
· på somas område suddas gränserna redan ut. Om vi är flera i ett rum andas vi delvis in samma luft, var är då månne gränsen till min granne? Inom växtvärlden kan vi finna den närmaste motsvarigheten. Vi kan knappast skapa en bild av den utan att ta med tidsdimensionen.
· känslornas (psyche) sfär är ännu mer rörlig och genomsläpplig. Varje person i rummet har sin egen inre känslopalett, som bortom vårt vanliga medvetande ständigt verkar och reagerar med omgivningen. Hos djuren kan vi iaktta den här dimensionen tydligast.
· pneuma är det rent mänskligas domän. Den är inte något direkt definierbart, utan närmast en sökande instans i människan, ständigt på jakt efter betydelsefullhet och mening. Utan detta sökande kan man inte ens säga att detta ”jag” egentligen existerar. Varken födelse och död utgör här några absoluta gränser här.
Delområdena är inte åtskilda, utan de genomtränger och påverkar varandra.
Förståelsen för de fyra väsensleden hos mänskan kan öppna ett dynamiskt spänningsfält för att förstå människolivets paradoxala väsen: ögonblicket tas lika mycket på allvar som de långa tidsbågarna, och det ger oss möjligheten att se närhetens och det avlägsnas betydelse i all utveckling.

Att tänka stort – och smått
De medeltida naturfilosoferna, som stod för den tidens vetenskapliga tänkande, beaktade alltid också den fjärde (pneuma) dimensionen. Sigfrid Forsius (c 1560 – 1624), som kallats Finlands första vetenskapsman, såg på fenomenen ur deras betydelseperspektiv och betonade att allting är beroende av allting, det finns inget avbrott mellan den minsta partikel och Gud. Liknande tankar finner man ännu på 1800-talet hos Topelius. Däremot kan man idag stöta på en toppvetenskapsman, som kan ha ett levande förhållande till religionen, men som ändå anser att religion och vetenskap inte har något med varandra att göra. Det ena gör man från måndag till fredag och det andra på söndagen.
Men så kan det väl inte vara?

Människan en helhet
Ser vi till människans hela verkningsfält utgör vetenskap, konst och religion en helhet, där de olika områdena ingalunda måste stå i konflikt utan hellre befrukta varandra. Uppfostran borde från allra tidigaste barndom ge näring åt alla tre själsområden för att det intima närheten till den konkreta världen skall bevaras ända in i vuxenlivet. En vetenskapsman borde i sin forskning – precis som konstnären – tränga in till sådana djup, att han kan låta fenomenen ”tala” sitt eget karga språk utan storvulna teoretiseringar eller religiös uppblåsthet.

De grekiska filosofernas motto: sök ”det riktiga måttet”, skulle innebära att vi lär oss att hämta avlägsna fenomen närmare så de kan upplevas och föra andra längre bort för att de skall kunna gestaltas och förstås. Idealet borde vara: inte för mycket, inte för lite, inte för avlägset, men inte heller för nära. Detta förutsätter orädd verksamhet i världen och bland människorna, strävan att hitta ett gemensamt språk och metoder, att hitta den ”rätta måttstocken, det rätta avståndet”.

Corona som möjlighet
Ett litet ynka virus har ställt en hel mänsklighet mot väggen, något som ingen atombomb, inga världskrig, inga luftföroreningar, skatteparadis eller naturkatastrofer lyckats med: det drabbar oss alla utan undantag, ingen är skyddad. Det är både nära inpå och överallt.
Det har tvingat oss till isolation, för hur lång tid vet ingen.
Den påtvingade distansen kan i bästa fall få oss att inse hur värdefull – ja, livsviktig – närheten till andra människor och vår omgivning är för oss. Samtidigt har den brutalt väckt oss till ett nästan kosmiskt medvetande om att vi inte kan fly någonstans. Vi måste gemensamt – som mänsklighet – göra något när naturen gör uppror. Människorna kan lura varandra, men naturen lurar aldrig. Nu har den talat.
Efter att stormen bedarrat kan vi börja på ny kula – såväl i det lilla som i det stora.