Tröskelbeteende hos barn
Diana Pauli, Fiona Murray
Artikelns syfte är att ge en kort introduktion till en undersökning som görs inom den Pedagogiska sektionen i Storbritannien. För närvarande presenteras undersökningen endast som en preliminär rapport och här framförs endast några preliminära idéer och upptäckter.
Under några år har vi intresserat oss för några speciella former av beteenden hos barn som inte så lätt kan beskrivas med gällande teori men som trots det orsakade problem i skolan och som på grund av detta krävde vår uppmärksamhet. Dessa barn hade nödvändigtvis inte ”speciella behov” (en term som allmänt är i användning) men upplevde ofta svårigheter vad gällde att integreras i klassrummet, vilket kunde leda till problem i både uppförande och inlärning.
Efter många tankar och frågor blev det klart för oss att en möjlig förklaring till detta kunde vara att dessa barn befann sig i något slag av tröskelsituation både vad gällde deras själsfunktioner och deras kroppsliga höljen. Begreppet ”tröskel” används här för att beteckna gränsen mellan den spirituella och den andliga världen som den beskrivs av Rudolf Steiner. Beskrivningar av detta kan man finna i en stor del av den antroposofiska litteraturen, också i ”Hur uppnår man kunskap om de högre världarna” (GA 10) och i ”Grunddragen om vetenskapen om det fördolda” (GA13).
Rudolf Steiner beskriver hur man närmar sig tröskeln i sömnen och då man dör men också under initiationsprocessen. Som ett sammandrag kan nämnas att vid tröskeln är det möjligt att skåda den andliga världen (klarseende) men också att de tre själsleden tanke, känsla och vilja, som normalt koordineras av kroppen börjar skilja sig från varandra och agera självständigt. Trots allt finner vi inte i den antroposofiska litteraturen referenser till barn vad gäller detta. Emellertid pekade Rudolf Steiner i många föredrag på att det förutsatts att hela mänskligheten omedvetet skulle ”gå över tröskeln” vid början av det nya milleniet.
Med vårt arbete har vi inte som mål att skapa någon form av sensation med kontroversiella tankar om tidigare liv etc. utan vi strävar till att rikta in oss på sanna problem genom ett praktiskt närma oss dem.
Våra första observationer baserades på ett litet antal barn så för att få ett mer tillförlitligt resultat kände vi att det var nödvändigt att involvera ett större och mer representativt urval. I oktober 1998 presenterade vi våra idéer på ett nationellt möte i Kings Langley vid Pedagogiska sektionen i Storbritannien och öppnade så vår forskning för kollegerna från andra skolor i landet. Många kunde genast känna igen de fenomen vi beskrev. Nästa steg var att planera ett frågeformulär som skulle kunna ge en mera detaljerad bild av ”tröskelbeteendet”. Efter ett år och efter påföljande möte under påsken 1999 fick vi svar av 13 personer med information om 18 barn under 15 år. Ett av svaren kom från en lärare som arbetade i en kommunal skola, alla andra rörde barn som var elever i en waldorfskola. Hos eleverna till endast två lärare kunde inget som tydde på tröskelbeteende konstateras i klasserna.
Det följande är en sammanställning av några av de beteenden som observerades. Vi har bara gett allmänna beskrivningar och nämnt bara de beteenden som uppträdde mer än en gång så att det inte skulle vara möjligt att härleda någon av beskrivningarna till ett bestämt barn.
I två tredjedelar av barnen som ingick i undersökningen fanns någon grad av klarseende. I många fall kunde barnen beskriva vad de ”såg”. Vanligast var en form av färggrann ”aura” runt en person. Ofta var denna kopplad till starka emotionella tillstånd. Barnen tycktes ta denna förmåga som så självklar att de i normala fall inte skulle nämna saken. En av våra kolleger antog att sådana förmågor troligen är rätt så allmänna idag men eftersom de flesta barnen inte störs av detta lägger man inte heller märke till att det förekommer. Denna typ av klarseende uppträdde i vår undersökning som ett problem hos barnet i de fall då det fanns en motsättning mellan det genom auran observerade inre tillståndet hos en person och personens yttre beteende. Ett exempel vi flera gånger observerade var då auran kring en vuxen visade ilska eller ogillande trots ett yttre beteende med leenden och vänliga ord. Den här motsättningen kunde vara både förvirrande och ångestframkallande, speciellt hos yngre barn. I några fall fann vi bevis på att då det förekommit problem i relationen mellan en vuxen och ett barn kunde den här motsättningen vara orsak till rädsla och misstroende. Intressant var att det hos äldre barn hos vilka detta hade blivit mer bekant inte längre var så hotande med skillnader i inre (sant) och yttre (spelat) beteende.
Många beskrev också att de sett ”varelser” eller ”spöken” och förvånande nog beskrevs dessa vanligen som vänligt inställda istället för skrämmande. Ibland beskrevs dessa som ett slags ”vän”, i andra fall trodde barnet att de var ännu ofödda bröder eller systrar. I vissa fall associerades de med en speciell plats eller händelse. Förmågan att förutsäga vissa händelser i framtiden kunde också märkas hos flera av barnen.
Ett antal barn kunde också beskriva ”utanför kroppen”-upplevelser där de var medvetna om att de kunde röra sig självständigt oberoende av kroppen. Dessa upplevelser var i allmänhet klädda i form av drömbilder och i några fall kunde barnen berätta hur de ”flöt ned” och kom tillbaka till sina kroppar då de vaknade. Många barn upplevde livliga drömmar. Trots att dessa upplevelser inte i sig själv orsakade svårigheter upplevdes de av de svarande som ett tecken på klärvoajans och kopplade till svårigheterna som beskrivs här nedan togs de som ett möjligt bevis på ”tröskelrelaterade” problem.
I nästan alla fall rapporterade de svarande beteenden hos barnen som de tolkade som indikationer på någon grad av separation av de själsliga egenskaperna tanke, känsla och vilja. Hur dessa själsliga egenskaper separerar sig från varandra har beskrivits av Rudolf Steiner (se t.ex. kapitlet Personlighetens delning under andeskolningen i boken ”Huru uppnår man kunskap om de högre världarna”). I det här fallet, då den nödvändiga graden av moralisk utveckling har uppnåtts, har det stärkta jaget möjlighet att ta på sig uppgiften av koordinering. Den grundläggande frågan vi ställde var: ”Vilket beteende kan observeras som kunde förklaras av då någon av dessa tre egenskaper skulle agera självständigt var för sig, medan man tar hänsyn till att barnets jag varken är tillräckligt inkarnerat och inte heller tillräckligt starkt att själv klara av denna uppgift?” Det visade sig finnas flera olika sätt för detta att yttra sig på.
Barn med stark vilja beskrevs vilkas beteende var mycket elakt och som inte svarade på ett normalt sätt då de blev tillrättavisade. De upprepade ofta sitt agerande och verkade ärligt förbryllade av lärarens arga reaktion. Det var som om deras vilja hade ”sprungit iväg med dem”. Fall som dessa presenterades som exempel på en stark vilja som hade kopplats bort från den normala tillbakahållande effekten på viljan som tanken har. Trots det yttre beteendet var barnen inte (till en början) avsiktligt elaka och fick då en känsla av lärarens reprimander var orättvisa.
Barn som levde mycket start i sina tankar beskrevs också. Ett exempel på detta beteende var då ett barn klart och tydligt förstod den instruktion som gavs men lämnade uppgiften ogjord tydligen med den inställningen att allt nödvändigt arbete redan var gjort. Detta kunde ses som exempel som skulle tyda på att idéer och avsikter ”fastnade i tänkandet” utan att automatiskt överföras till viljan och via den till agerande.
Ett ytterligare beteende sågs i barn som uppvisade ett slags paralys i viljan då de verkade oförmögna att fullfölja en enkel instruktion trots att de tydligt förstod uppgiften och såg behovet av att den skulle utföras. Dessa barn tycktes ha ”fastnat” och kunde inte svara på lärarens önskemål, en situation de kände som ytterst ångestframkallande. Det här beteendet kunde misstas för att vara lättja, dumhet eller t.o.m. autism men vår utgående från vår undersökning kunde man föreslå en förklaring enligt vilken det kunde finnas en blockering i den normala strömmen från tanken till viljan som skulle vara en konsekvens av separationen mellan dessa egenskaper.
I ännu en grupp av barn som var oförmögna att hålla kvar sin koncentration. De kunde lätt förlora den röda tråden i en kedja av tankar eller glömma de instruktioner de fått halvvägs under processen. Sådana barn får ofta etiketten Attention Deficit Disorder (ADD). Våra respondenter instämde i synsättet att förklaringen i några fall kunde vara ett slags oförmåga att samordna tankarna med viljan vilket är en konsekvens av separationen mellan tanke och vilja.
Det kan mycket väl finnas andra yttringar av separerade själsegenskaper som vi inte beskrivit. Vi har här endast nämnt de som direkt har kunnat observeras av vår grupp som ingick i undersökningen. I varje fall är dessa idéer inte mer än ett första försök att beskriva ”Tröskelbarnen” och det kommer att vara halvfärdigt och sannolikt i behov av revidering. Det kommer också att finnas de komplikationer som härrör sig från temperamenten (som också påverkas i deras yttringar av Tröskeln) plus sociala förhållanden, psykologiska faktorer och allmän förmåga etc. som alla dessa eventuellt måste tas i beaktande.
Vi är också medvetna om att känslorna, som medlare mellan tanke och vilja, spelar en stor roll i allt detta. Varje tanke på ett terapeutiskt ingripande måste ta hänsyn till ett stärkande och ett vidgande av den mellersta regionen.
Våra respondenter nämnde också det faktum att dessa barn ofta föll utanför den sociala normen och emedan de var medvetna om att de var annorlunda än andra kände de en stark isolering och ensamhet. De var också ofta medvetna om sina tillkortakommanden, också det en kraftig källa till känslor av olycklighet. Emellertid rapporterade många om en ovanligt hög grad av fantasiförmåga hos dessa barn.
Respondenterna beskrev en rad av strategier som de hade haft hjälp av då det gällde kontakten till dessa barn. Några av dessa berörs här nedan. Emellertid enades alla respondenter om åsikten att om man skulle närma sig dessa barn genom ett direkt handlande skulle det resultera i ångest och förvirring hos dem. Som vuxen blir man i dessa fall tvungen att hitta nya vägar för att närma sig dessa problem. Strategier som normalt skulle passa resten av klassen skulle sannolikt komma att ha den motsatta effekten på dessa barn.
Vi känner att vårt bidrag inte skulle vara komplett utan några förslag om hur dessa barn skulle kunna hjälpas. Utvecklingen av passande strategier är fortfarande i barnaskorna men vi skulle vilja föra fram följande:
Framgången då man möter dessa barn beror i stor utsträckning på den inre attityden hos läraren eller terapeuten (den vuxne). Först av allt har vi märkt att kännedom om barnets situation tycks hjälpa. För det här är en god kännedom om Rudolf Steiners sätt att se på det växande barnet och om förhållandena vid Tröskeln givetvis nödvändiga. För det andra, om den vuxna har en tillräcklig moralisk disciplin att kunna kontrollera sin egen astralkropp kommer barnet att känna sig tryggare. Det här gäller givetvis alla barn men för dem med klärvoajanta förmågor är det all viktigare.
För det tredje skulle vi föreslå att det skulle bli möjligt för det stärkta och utvecklade jaget hos den vuxne att så att säga ”stå bakom” barnet för att hålla ihop och koordinera de tre själsleden hos dem. Det här betyder att den vuxne borde använda all sin jagstyrka till att ”vilja” barnet till det önskade handlandet. Emellertid är den underliggande ”själsgesten” inte en direkt konfrontation. Snarare involverar den ett temporärt ”offerlikt givande” från det vuxna jaget till barnet till hjälp att koordinera deras själsled och för att visa dem vägen genom en bestämd svårighet. Utifrån sett kan detta misstas för att vara en konfrontation men om man kunde observera den vuxnes astralkropp skulle skillnaden märkas, något som ”tröskelbarnet” mycket väl skulle vara medvetet om. Vår erfarenhet visar att genom att man stundvis gör det här tycks det bana väg för barnet så att det finner den nödvändiga inre styrkan att klara sig själv en stor del av den kvarvarande tiden. Enligt Rudolf Steiners fundamentala kurativa/pedagogiska lag gäller att då den vuxne vill verka på ett av barnets väsensled bör det närmast högre väsensledet användas. Därför medför detta inte bara ett stärkt jag hos den vuxne men också en grad av utvecklat andesjälv. Det är klart att utan den nödvändiga graden av moralisk utveckling och disciplin kan det önskade resultatet inte nås och därför behövs mycket mer forskning på detta område.
Som en avslutande kommentar skulle vi vilja poängtera att detta bidrag inte är avsett att vara en slutgiltigt utarbetad teori, snarare läggs det nu fram som några idéer och vägvisare för att stimulera en debatt och för fortsatt forskning. I varje fall, det som har betydelse för framtiden är inte så mycket om idéerna till slut visar sig vara acceptabla om det skulle resultera i en ny praktik i undervisningen som med klara och påtagliga effekter skulle komma barnen till nytta. Detta skulle vara syftet med vår forskning.
Artikeln har publicerats i Pedagogical Section Journal hösten 2000
Översättning: Thomas Dahlström
